<3Tänk dig det där evigt jobbiga träningspasset. Ibörjan går det lätt, det är kul. Men det börjar bli jobbigt, svetten rinner, andningen är ljudlig, ungefär kring 16 på borgskalan. Ansträngande men ändå tolerant. Efter ett tag kommer du till det stadiet när taktik och teknik hamnar i skuggan av fokuset att enbart ta sig framåt. Du har svårt att se riktigt klart. Hade det funnits en genväg fram till målet hade den varit given. Hade man haft möjligheten att skada sig och bäras på bår hade det också varit ett alternativ. Det ända man vill är att komma fram, lägga sig ned, sluta andas, torka svetten och slappna av.
Just nu känns det som att taktik och teknik har försvunnit för att lyckas ta sig framåt. Det ända som egentligen står i fokus är att gå i mål, andas, och få slappna av. Det finns ingen genväg till studenten och tyvärr finns det inget alternativ att bäras på bår om man väljer att lägga sig ned och ge upp.
Vetskapen om känslan som uppstår när man tar sig i mål utan genväg eller att man lagt sig ned på marken i förväg är frestelsen som får oss att ta oss ända fram
, trots mjölksyra och svartnande ögon. Alltså den känslan av endorfiner som äter upp oss inifrån när vi klarat av det. Utan att någonsin förut ha tagit studenten så är det ändå just den jämförelsen som får mig att utan vidare taktik eller teknik fortfarande ta mig framåt. Jag hoppas och tror att dagens hopplöshet som kommer att speglas i ett oändligt hav av endorfiner den 10 juni. För varför skulle målgången på träningspasset vara så underbar om det inte vore för de allra jävligaste delarna av träningspasset? Och vad vore egentligen studenten om det inte vore för vad som på senare tid stundtals kännts så hopplöst?
Kommentarer från er söta läsare.Trackback